Hur ska man orka?
Jag fråga min pappa om jag fick skriva i bloggen,men jag fick lov.Samtidigt kan det blir lite enklare för mig att hantera sorgen om man får skriva av sig,men tyvärr så gör de ju inte min älskade pappa bättre.
Ni kanske har undrat om alla konstiga inlägg,som jag nu har tagit bort nu.
För ett tag sen blev min pappa sjuk,och i veckan fick vi tyvärr de fruktade beskedet jag aldrig trodde jag skulle få höra.
Min pappa har en dödligsjukdom....han har något som kallas ALS.Detta är en sjukdom som inte går att bota utan det leder till döden.Jag vet inte hur länge min pappa finns kvar,kan vara månader men jag hoppas på år.
Vi alla är så chockade och de har kommit många tårar ...varför blev det så här?
55år är ingen ålder att få sådanna besked,han har ju halva livet kvar.
Jag är så ledsen och jag försöker visa att jag är starkare än jag är,för mest av allt vill jag bara skrika ut allt jag känner och be att ingen tar min pappa ifrån mig...om jag bara kunde.
Jag hade gärna byttat sits med han om jag bara kunnat.
Idag va de nära han slog sig rejält,men jag hann fånga han innan han slog huvudet i marken.....vet ni hur ont det gör att se någon man älskar att försvinna från en???
Jag träffa min syster igår....hon gav mig något jag aldrig fått förr.Ett armband som står i ett hjärta "lilla syster" och min syster har"storasyster"....när jag har detta på mig vet jag att jag inte är ensam...jag har någon som älskar mig,och det räcker jag har armbandet på mig så blir jag påmind av detta.
Ni kanske har undrat om alla konstiga inlägg,som jag nu har tagit bort nu.
För ett tag sen blev min pappa sjuk,och i veckan fick vi tyvärr de fruktade beskedet jag aldrig trodde jag skulle få höra.
Min pappa har en dödligsjukdom....han har något som kallas ALS.Detta är en sjukdom som inte går att bota utan det leder till döden.Jag vet inte hur länge min pappa finns kvar,kan vara månader men jag hoppas på år.
Vi alla är så chockade och de har kommit många tårar ...varför blev det så här?
55år är ingen ålder att få sådanna besked,han har ju halva livet kvar.
Jag är så ledsen och jag försöker visa att jag är starkare än jag är,för mest av allt vill jag bara skrika ut allt jag känner och be att ingen tar min pappa ifrån mig...om jag bara kunde.
Jag hade gärna byttat sits med han om jag bara kunnat.
Idag va de nära han slog sig rejält,men jag hann fånga han innan han slog huvudet i marken.....vet ni hur ont det gör att se någon man älskar att försvinna från en???
Jag träffa min syster igår....hon gav mig något jag aldrig fått förr.Ett armband som står i ett hjärta "lilla syster" och min syster har"storasyster"....när jag har detta på mig vet jag att jag inte är ensam...jag har någon som älskar mig,och det räcker jag har armbandet på mig så blir jag påmind av detta.
Kommentarer
Postat av: Anonym
är du galen :D Shes the man är ju den bästa av de bästa!! :D Hon är så söt!
Postat av: Ida
Jag blir illa berörd av ditt inlägg, det där är en förrädisk sjukdom. Kan inte föreställa mig själv att se någon man älskar bara tyna bort mer och mer, det är nästan ett mänskligt plågeri. Hoppas du mår okej iaf trots omständigheterna!
Kram på dig tjejen
Trackback
