MyHistoryMyLife

Fick samtal från pappa igår och de va kul att äntligen få höra hans röst.Han har varit på behandlingshem för ALS sjuka i två veckor så vi har ej pratat med varandra alls under denna tiden.
Han berätta lite om hur han haft det och det verkar som det varit lärorikt för honom.
Dock så va pappa den ända som va så pass sjuk.Han va den ända som ALS hade brytit ut så starkt på.

Dock så va inte samtalet så roligt efter han berättat om sin vistelse på behandligshemmet.Ganska snart brast han i gråt och jag sa-men kära pappa gråt inte.
jag hörde han grät och försökte prata med det gick inte.Jag förstod ganska snabbt att han har något att berätta som han egentligen ej vill berätta.Han säger efter ett tag-Hanna jag har förstått att vi måste träffas mer än vad vi gör,för er skull så vill jag träffas mer för annars kommer det bli en chock när ni ser mig för sjukdomsförloppet går så fort.
Jag tror att pappa är så rädd och han är inte ensam.Att det går så här snabbt som det gör nu gör mig så rädd för vi tävlar mot tiden,jag trodde vi hade ett tag till.

Jag kommer inte från den bästa familjen och vi alla är så enromt olika som person.När jag blev sjuk med magen så fanns pappa för mig och stötta mig genom hela utredningen.Sen när jag fick svar på va det va så va han alltid där och trösta mig när jag sa att jag inte orkar ha mitt liv så här mer.Han trösta mig då när mina familjemedlemmar skicka massa elaka sms om att jag bara inbilla mig denna sjukdom för den fanns inte,inte heller va jag sjuk för jag ville bara ha uppmärksamhet.Jag fick även höra hur de diskutera mig och min sjukdom hos min mor där de frågasatt min sjukdom.
Pappa gjorde något fantastiskt för mig.Han har aldrig frågasatt min sjukdom utan han sa-HAnna jag har ingen rättighet att fråga sätta dig.Jag har sj ögon att se med och jag ser själv hur du mår.
JAg har sen dess brytit med en del familjemedlemmar.

Åren gick och jag träffa pappa ofta.Vi prata mycket om min barndom och vi redde upp saker o ting.Han lärde mig att se på saker och ting på ett annat sett och det tog många år för mig att kunna säga till mig sj att jag faktiskt duger.
Jag blev dock sämre och de kom till en punkt då pappa sa att nu får du åka in HAnna för du kan inte ha det så här!Han sa oxå att jag inte skulle vara rädd för jag kommer nog bara få en spruta och sen åka hem igen.
Jag åkte dit och förstod att pappa sa så för han visste att annars hade jag aldrig åkt.Det hela sluta med att jag blev tvångsinlad och sen fick jag veta att jag hade fått Generell allodyni/fibromyalgi.Det tog många månader för mig att kunna gå igen långa sträckor,och nästan varje dag ringde han och kolla hur det va och pucha mig att saker och ting blir bättre,och jag skulle inte ge upp.Det va en jobbigtid men jag hade pappa som stötta mig och sa de sakerna jag behövde höra.
Jag glömmer inte den dagen vi gjorde en utflykt(gjorde detta ofta då vi hade ärenden)
Pappa från ingenstans brast i gråt och jag visste inte hur jag skulle göra.Efter en stund sa han att han är så rädd att förlora sina barn.L hade precis opererat sig och han va så rädd för att förlora henne!under ca 30min va det tyst och sen sa han att han va glad att han har oss.

Saker och ting är så uppvänt.Jag har pappa som älskar livet och han får inte leva så mycket längre till.Han älskar sina barn och visar varje gång när jag träffar honom hur mycket han älskar mig.Nu kan jag inte längre få kramar av honom,men jag kommer aldrig sluta krama honom och säga hur mycket jag älskar han.

Pappa har inte alltid varit där,men det förflutna kan jag inte ändra på utan det som gäller är när man behöver någon,det är då man märker vem som verkligen älskar en.Han ställde upp 110% och har aldrig lämnat min sida...men hur mycket jag än vill och kämpar för,så kommer jag förlora min pappa....min värdefulla pappa som är det bästa som finns!