MyHistoryMyLife

Känner att jag vil skriva av mig om lite med pappa och hans kamp med ALS.

Jag hälsa på pappa igår och skulle bara dit snabbt men när jag och André kom dit så hade han precis somnat för han fått sin morfin spruta.Efter två timmare senare hade han fortfarande inte vaknat men man hade en sorts lugnhet i hjärtat då man ser pappa sover för har andas bättre då och han är lugn och framförallt ser man inte pappas blick.

JAg har ju berättar för André hur de sista gångerna har varit då jag besökt pappa och jag fråga André om han ville följa med mig upp igår som stöd och det kände han att han klara av.

Tre timmar hade gått och då vakna pappa.Han titta panikt artat och fråga efter M...varf är M?....M????
Pappa pratar lite men det är mest mummel så det är jätte svårt att höra vad han säger och varje gång får vi gissa vad han vill.
När M kom fram så blev han lugnare men då säger pappa....vad har jag gjort för fel??Jag mår inte bra!
Då rann det över för André...han fick gå ut...och jag förstår han.

Jag är en pappas dotter och jag viker inte från hans sida och även om detta är det värsta jag någonsin sett och upplevt så finns jag där.Hur hade pappa mått om han ej haft oss som stöd?

Som jag skrivit innan så är inte pappa sig sj mer.Han är jätte jätte sjuk.Han ser tex mig men säger ej hej,eller gör en min då han ser mig.Han är så sjuk så han orkar nog inte bry sig om det.Men så länge han ser att jag varit hos honom så känns dte bättre för mig och vetskapen om att han ej känner sig ensam.

Bilden från hur pappa är nu kommer nog alltid följa med mig.Pappa är tunn och smal och helt förlamad.Han tar små ytliga andningtag och har slangar hit och dit.Men det värsta är hans blick han har.Det är uppsparrade ögon och man ser bara lite av hans ögonfärg och puppil.Det är en skräckinjagad blick och jag önska jag visste innan hur svårt den sista tiden skulle vara för jag trodde inte att de skulle vara så mycket lidande som det är för pappa.Han vill inte leva mer och jag förstår han...fy vilket liv....

Pappa har valt bort respirator och en operation så han kan såndmatas för han anser att han inte vill förlänga hans lidande och vi har varit informerade om detta tidigt i hans sjukdom och vi står bakom honom.
Men så för att kunna överleva några dagar till och komma hem och dö i hans hem så prova dem att stoppa ner en slang genom näsa för att ge sånd där.
De har provat två gånger och de två gångerna har de ej gått.Pappa har lidit i onödan!
Han blev så förkrossad igår när de kom in och sa ....det gick ej bra så vi måste ta ut de igen ....han titta ner i golvet och pusta.Han såg ut som att allt va för gäves....och det va det.
Han vill bara må bättre den tiden som finns kvar men de går ej för hans kropp går imot alla prövningar med såndmatningnen.Hoppet är nog ute...och jag tror pappa vet det med nu.

Jag önskar inte min värsta fiende ALS.
Detta är en syn som jag inte önskar någon!
Pappa fick sin diagnos Als 19maj 2009.....Då kunde pappa gå med käpp och prata....
Det är en agressiv sjukdom som ingen kan bota och det är en plågsam sjukdom.

Idag ska jag till pappa igen och jag har min älskade systrar med mig,och med deras kärlek och styrka gör vi oss alla tre strakare!